Den fria viljan, som är ett kristet begrepp, och en av våra västerländska värdegrunder, håller vårt sekulära land fånget i friheten. Friheten till tusentals val, som alla fortsätter att leda oss runt i en cirkel utan slut. Var mans rätt..? En fin tanke, men sällan omsatt i handling. Snarare är det så att vi vänder oss om i ord och rörelse efter det som avviker från den rådande normen och vips applicerar etiketten ”ogillande” på det vi upplever som utanför ramarna. Det är ingenting nytt, men heller inget framsteg.
Mönstret just nu utgörs av en mosaik av sekulära idéer, där den frihetslängtande människan hävdar sin individuella rättighet och sina personliga behov av det egna uttrycket med en sån kraft att hon inte längre hör sig själv. Individen har fått en sån kraftfull särställning i navet av vårt samhälle att singelskapet blivit föremål för halvgudsavdyrkan! Medan gemenskap, grupperingar och familj har blivit till ord som skrämmer.
Jag känner inte igen mig.
Varje mobilzoombie och nätverkssurfare vet innerst inne att hen är berövad sin egen individuella frihet och rätt till lycka, var gång hen låter sig berusas av it och mobilbruset utan egen eftertanke. I och med varje upprepat tillfälle som hen villkorslöst accepterar den rådande genomsnittliga strömmen som norm, utan att ifrågasätta eller göra andra val, förblir friheten endast ett gammalmodigt ord i akademins ordlista.
Vid min återvändo till väst lärde jag mig snabbt att det nu mer är en västerländsk sekulariseringslag att aldrig be någon att stänga av mobilen! Man ber folk snällt att sätta på flygplansläge så att dem fortfarande kan känna vibrationerna och ha platsinställningarna navigerade på här och nu, även under meditation. Tillgänglighet 24 timmar om dygnet 365 dagar om året är nu norm. Likväl som att det privata rummet har försvunnit och istället tilldelats rollen som en mytomspunnen idé från det förflutna.
Allt delas i offentligheten.
Var gång jag rör mig genom det moderna väst så upplever jag delvis en stark längtan i andra människors väsen av att höra hemma, att ha en andlig övertygelse och ett liv baserat på sunda värderingar. Likväl finns där skepticism och hån, främlingsförgänglighet och rädsla inför den religiösa ståndpunkten. Tre sekunders möte på en buss, en blick som möter min eller blott synen av nunneklädnaden tycks väcka tusentals åsikter och känslor. Likväl som rädslan och okunskapen finns där även den andra extremen av överdrivna bugningar och dem som kastat sig vid mina fötter…jo, det är sant. Båda extremerna finns, men var är balansen? Hur väljer vi våra förhållningssätt och värdegrunder? Och var hämtar vi vår information ifrån, som vi baserar våra värderingar på?
Det finns en längtan i det sekulära landet efter kärlek, gemenskap och frid. En sann törst efter något vettigt att hålla i i en sjuk värld. Ändå är det få som tar steget mot att ta sin innersta längtan på allvar. Få som blomstrar ut - eller in i sig själva med tillit till en välbeprövad doktrin. Tvärtom vill många plocka russinen ur kakan och baka ihop sin egen söta deg. Sällan leder det till annat än ytterligare en stunds förströelse. Sen är det måndag igen. Dem söndagsreligiösa verkar ha en plats i samhällets periferi, men nåde den som på riktigt anammar sin övertygelses värderingar och omsätter den till verklighet i sin vardag.
Vi har glömt bort hur man umgås utan skärmar. Vi brister i tillit till varandra och sneglar lömskt på allt som sticker ut tills någon vetenskapsman eller webguru helgonförklarar samma fenomen och gör det obönhörligt upphöjt, för en tid.
Vi är förslavade av vårt eget förgiftade begär efter ett allt snabbare skeende och agerar som om vi inte har någon frihet att välja det som gagnar fler än oss själva.
Jag bär på en skatt som få känner till och som jag gärna delar. Men sen jag återvände till det sekulära landet känner jag mig allt som oftast som Milarepa. Han återvände hem efter en tids praktiserande hos sin läromästare för att finna endast benrester och aska kvar av det som en gång var levande och älskat.
Den fjällhöga sekulariserade norden har gått vilse. Och det i ett sånt högt tempo att ingen tycks hitta exit skylten. Ett snurrande hjul mitt i ett brinnande hav av längtan som aldrig tas tid att lyssnas på. Singelkvinnan och singelmannen vars underhållningsvärde sätts i förgrunden och stoltserar med sin tomhet bakom platta skärmar på dating-siter, utgör en del av de upphöjda värderingar som det sekulariserade väst har att erbjuda. Samtidigt är det få som fortfarande minns hur man öppnar en dörr och bjuder på kaffe, kramar om och njuter av hembakade kanelbullar.
Vad har hänt kära gamla fria nord?
Vart är vi på väg när en buddhistnunnas skepnad blir så svår att relatera till, att den antingen möts med förakt, men mestadels med total ignorans och i bästa fall som en trofé eller fjäder i hatten, men sällan för vad den är; en symbol för möjligheten att gå mot frihet.
No comments:
Post a Comment